inre ideal

Ursäkta en liten brandfackla men jag kan inte låta bli. Många av våra kvinnoförebilder och idoler skriver just nu om kroppsideal, att vi behöver acceptera oss själva i våra svällande kroppar. Jag tror att acceptans är ett fantastiskt sätt att minimera det personliga lidandet, det tror jag verkligen. Jag tror att vi skulle må så mycket bättre psykiskt om vi kunde älska våra rynkor och valkar och hängmagar och bröst som pekar hit eller dit eller ingenstans. Men. Vi är som folk överviktiga. Det är ett faktum. Då hjälper det föga att skrika fuck alla ni som springer marathons och hänger på gymmet och stressar ihjäl oss andra som sitter här med vår skitmat och gillar läget. Men vad är det vi försöker gilla? Diabetes typ 2? Ökade hjärt- och kärlsjukdomar? Ett blodsocker som studsar hit och dit och skapar kaos i hela hormonsystemet? En betydligt kortare livslängd? Det är som om vi tror att fysisk hälsa är separerat från den psykiska? Eller? Tarmen och hjärnan är bästa polare, det vet vi nu. Vi vet att stress och felaktig kost gör att hjärnan känner sig missnöjd. Missnöjet projicerar vi sedan ut på vad helst i vår omgivning, och vi tenderar att börja med vår egen spegelbild. Vi känner oss fel. Att känna sig fel kan vi inte enbart skylla på ett vrickat yttre ideal, utan på en rubbad inre kemi. Och hur balanserar vi den? Inte genom att äta mer socker, tomma kolhydrater och tillsatser. Inte genom att dricka mer läsk och alkohol. Jag säger inte det för att vara duktig, utan för att  jag tror att det är sant. Jag säger inte att övervikt och fetma är ett sämre eller skamligare mönster än något annat självdestruktivt mönster, men det är fortfarande ohälsosamt och ångestframkallande. Förstår ni mig när jag säger att det är ångestframkallande även om vi skulle bortse från själva utseendet? Inte ens om vi blev blinda skulle den känslan elimineras. Därför, tänker jag, är inte enda vägen att gå den att acceptera situationen som den ser ut. Med en sann självacceptans kommer också självrespekt. Självkärlek. Om jag älskade mig själv skulle jag aldrig vilja göra mig själv illa! Om vi vill få en skön känsla inför oss själva behöver vi äta mindre skit och mer näring. Vi består i stort sett av bakterier som jobbar tillsammans i ett helt unikt ekosystem. Dålig kost utrotar våra inre arter. Vi accepterar inte på samma sätt utrotning av bergsgorillor och tretåiga hackspettar, eller gör vi det kanske? Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • June » nystart:  ”Hej! Blev sugen att gå någon av dina kurser. Är själv intresserad av örter gjort..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-